Mitt i en kaskelotflock
Tiden var inne. Sagan fortsätter. Våra möten med kaskeloterna blev PRECIS som i galet romantiska äventyrsfilmer.
Så fort vi var i området där valarna brukade befinna sig ... stängdes motorn av. Sedan slog vi på cd-skivan med the Celtic Circle. Där "Elysia" var en av valarnas absoluta favoriter. Det var som om vi skramlade med en hink havre till hästar. På samma vis lockade musiken valarna. De var som förälskade i musiken.
Tänk, att det var inte länge sedan dessa kaskeloterna jagades av oss människor. Kaskeloter kan bli ca 80 år gamla. Många av dem som kom till oss, hade faktiskt varit med då för länge sedan. Ändå gav de oss sitt totala förtroende. En andra chans till människan? Eller musiken? I vilket fall som helst blev det en lång, magisk sommar, en totalt oförglömlig. Kaskeloterna kom ofta, oj hur många gånger som, helst fram till båten. Cirklade omkring runt oss, och bara njöt av musiken.
Whalewatchare från de båda företagen vilka jobbar på azorerna kom och ville uppleva detta. Vi tog emot många vänner, och fick dessa att förstå... Att när man visade Valarna respekt... så fick man respekt och nyfikenhet tillbaka. Om man hänsynslöst jagade efter dem, så byggde man upp skräck, och skulle gå miste om något SÅ obeskrivligt unikt.
Soliga dagar. Pappa, Birgitta och jag hoppar in i vattnet. Musiken ekar genom havet. Den gången var det Mike Oldfield. Det fanns en nyfödd "liten" unge i gruppen denna gången...
Vi simmade i det otroligt blå djupa havet... Innan jag visste ordet av hade mina ben tagit mig... till... jag trodde inte det var sant...
Jag kunde höra mitt eget hjärta bulta. Hade jag ett hjärta i huvudet?! Jag var MITT I FLOCKEN! Kaskeloter, SÅÅ STORA ÖVERALLT runt omkring mig. Väldigt nära var den lilla ungen. De kunde bli sura och göra något... Men de var lugna och tittade på oss...
Ett underbart möte, mitt i en kaskelotflock.
