Hilma - Kärlek innebär Glädje och Sorg.
När jag var elva år... var jag en lyckligt lottad liten tjej. Med en totalt underbar bakgrund, full med äventyr och vägledning av de mest fantastiska föräldrar vilka gav mig en stor del av paradiset, hade jag ännu mer att vänta. Underbara och alldeles fruktansvärda saker. Detta året var det första utav de ca två s.k "sälåren"...
<3<3<3
Mina föräldrar hade fått tillstånd att ta hand om övergivna sälungar...
Pappa skulle göra en film om knubbsälar, för att gå EMOT fisket och försöka hjälpa våra underbara vänner. Några av dem alla som blir hänsynslöst undanskuffade av människan.
Äventyret började... På en ö ute i Lysekil. Vi tog hand om 3 övergivna totalt utsvultna sälungar. En hittade vi på en klippa. De andra kom andra människor till oss. Luca (bebisen INGEN trodde skulle överleva...) Alex (den starke nallebjörnen...kärleken själv) och Hilma...HILMA! <3<3
Vi levde delvis ute på öar, men denna första sommaren var vi en hel del i Slussen där vi bodde.
Sommaren såg ut såhär...
Gå upp i solen... Bada sälungar... Sondmata sälungar efter att ha gjort matgeggan åt dem... Sedan -en timme senare... snorkla med en sälunge tätt tätt intill sig! Sedan sola på en klippa... Jag med en Hilma på magen! Hilma ville bara vara med mig. Kände mig så utvald av den lilla sockerbiten. Hon hade verkligen skinn på näsan. Den lilla damen utvecklades från en jättesmal liten docka, som satt som en människa och sög på sin egen mage...till att bli en söt sund stark knubbsäl som simmade omkring med Luca i Slussen. De båda kunde äta själva. Två ungdomar - underbart. Alex den starkaste...hade vid ett ganska tidigt stadie blivit den svagaste... han fick gå före, det gjorde hemskt ont. Han VAR kärlek.
För Hilma och Luca lekte livet tills en dag... Vi ropade. "Hilma!" Ingen kom... Tiden gick... Det blev kväll...
Nästa morgon hittades hon... av min dykande pappa... DÖD i en ålrysja.
Hilma har lärt mig massor, massor! Där det finns äkta kärlek, finns det mycket glädje och sorg att få!
<3<3<3
Mina föräldrar hade fått tillstånd att ta hand om övergivna sälungar...
Pappa skulle göra en film om knubbsälar, för att gå EMOT fisket och försöka hjälpa våra underbara vänner. Några av dem alla som blir hänsynslöst undanskuffade av människan.
Äventyret började... På en ö ute i Lysekil. Vi tog hand om 3 övergivna totalt utsvultna sälungar. En hittade vi på en klippa. De andra kom andra människor till oss. Luca (bebisen INGEN trodde skulle överleva...) Alex (den starke nallebjörnen...kärleken själv) och Hilma...HILMA! <3<3
Vi levde delvis ute på öar, men denna första sommaren var vi en hel del i Slussen där vi bodde.
Sommaren såg ut såhär...
Gå upp i solen... Bada sälungar... Sondmata sälungar efter att ha gjort matgeggan åt dem... Sedan -en timme senare... snorkla med en sälunge tätt tätt intill sig! Sedan sola på en klippa... Jag med en Hilma på magen! Hilma ville bara vara med mig. Kände mig så utvald av den lilla sockerbiten. Hon hade verkligen skinn på näsan. Den lilla damen utvecklades från en jättesmal liten docka, som satt som en människa och sög på sin egen mage...till att bli en söt sund stark knubbsäl som simmade omkring med Luca i Slussen. De båda kunde äta själva. Två ungdomar - underbart. Alex den starkaste...hade vid ett ganska tidigt stadie blivit den svagaste... han fick gå före, det gjorde hemskt ont. Han VAR kärlek.
För Hilma och Luca lekte livet tills en dag... Vi ropade. "Hilma!" Ingen kom... Tiden gick... Det blev kväll...
Nästa morgon hittades hon... av min dykande pappa... DÖD i en ålrysja.
Hilma har lärt mig massor, massor! Där det finns äkta kärlek, finns det mycket glädje och sorg att få!
Kommentarer
Trackback
