Bebisen i vitsippshavet med en ängel
Jag hade världens mest underbara uppväxt. I för sig det blev otroligt blandat, men de första åren i mitt liv minns jag verkligen som om det vore paradiset själv.
När jag var riktigt liten, var jag verkligen en pajas. Det jag alltid ville, var att få alla andra att le och skratta. DET betydde allt. Skrattet och djuren. Lyckades jag få andra att bli glada var jag lycklig. Redan när jag var 4 månader och satt i barnvagnen försökte jag grabba tag i min systers hår...hon vände sig om för att se vad det var...jag skrattade och tittade bort, om och om igen. Detta har vi filmat, otroligt roligt. Pajasen Nanna, i vaggan ;)
De starkaste minnena från när jag var pluttliten var att jag låg på en filt omgiven av ett stort hav med vitsippor och blåsippor. Hur underbart som helst.
Min mamma var konstnär och till 100% före sin tid. Hon satt alltid vid en klippa och målade, eller i vitsippsskogarna. Hon satt där hela dagarna och hade med mig från att jag var i princip nyfödd. Detta är jag så tacksam för.
Jag minns den tiden galet starkt. Jag och en ängel mitt i ett stort vitsippshav. Som en dröm, men det var verkligt. Fantastiskt. Overkligt, men jag vet att det var verkligt. Det var tack vare min underbara mamma som jag fick uppleva detta kapitlet i mitt liv. Hon var en sådan fantastisk eldsjäl, kan inte fatta det - HON var min mamma.
Nu, mer än 20 år senare, när jag ser min inre bild av hur vi hade det, ser jag en liten glad bebis men stora ögon brevid en riktig ängel. Ängeln har långt svart hår, de båda är omgivna av ett stort hav med vitsippor. Allt är ljust och soligt. Det glittrar i träden, riktigt guldglitter. Inget annat. Överallt hörs musik, musik från fåglarna, musik från träden, musik från det långa gräset...ibland spelar en syrsa med. Musik överallt. Bebisen somnar, medveten om att paradiset existerar. Lugnt och fridfullt. Kärlek överallt. Kärleken var allt.
<3
När jag var riktigt liten, var jag verkligen en pajas. Det jag alltid ville, var att få alla andra att le och skratta. DET betydde allt. Skrattet och djuren. Lyckades jag få andra att bli glada var jag lycklig. Redan när jag var 4 månader och satt i barnvagnen försökte jag grabba tag i min systers hår...hon vände sig om för att se vad det var...jag skrattade och tittade bort, om och om igen. Detta har vi filmat, otroligt roligt. Pajasen Nanna, i vaggan ;)
De starkaste minnena från när jag var pluttliten var att jag låg på en filt omgiven av ett stort hav med vitsippor och blåsippor. Hur underbart som helst.
Min mamma var konstnär och till 100% före sin tid. Hon satt alltid vid en klippa och målade, eller i vitsippsskogarna. Hon satt där hela dagarna och hade med mig från att jag var i princip nyfödd. Detta är jag så tacksam för.
Jag minns den tiden galet starkt. Jag och en ängel mitt i ett stort vitsippshav. Som en dröm, men det var verkligt. Fantastiskt. Overkligt, men jag vet att det var verkligt. Det var tack vare min underbara mamma som jag fick uppleva detta kapitlet i mitt liv. Hon var en sådan fantastisk eldsjäl, kan inte fatta det - HON var min mamma.
Nu, mer än 20 år senare, när jag ser min inre bild av hur vi hade det, ser jag en liten glad bebis men stora ögon brevid en riktig ängel. Ängeln har långt svart hår, de båda är omgivna av ett stort hav med vitsippor. Allt är ljust och soligt. Det glittrar i träden, riktigt guldglitter. Inget annat. Överallt hörs musik, musik från fåglarna, musik från träden, musik från det långa gräset...ibland spelar en syrsa med. Musik överallt. Bebisen somnar, medveten om att paradiset existerar. Lugnt och fridfullt. Kärlek överallt. Kärleken var allt.
<3
Kommentarer
Trackback
